Sanningen

ska reda ut det här med att jag säger att folk säger att jag är player.

Jag har tagit upp de några gånger här, men det har aldrig blivit klart text på hur det egentligen är och hur jag känner.

 

Allt det här började i åttan, Vi var ett gäng som hade väldigt starka band i mellen oss och vissa är det lika stark i mellan idag. I våran ungdomskrets fanns det självklart killar och tjejer, vi var lika tajta allihopa och visa av oss kände varandra inom och utom. Tror det 3-4 killar i vårat gäng. Alla kände jag lika väl och vi hade alltid lika roligt fast det fanns duster ibland. Jag umgiks lika mycket med allihopa men i andras folks ögon umgiks jag väl allt för mycket med dem, och troligen olika mycket i olika perioder. Det fanns även ett ryckte att jag var ihop med en, men jag var aldrig ihop med någon, visligen var jag väl på g med någon utav dem, men efter har insett hur dum han var så brött jag upp allt ihop, och jag vet inte idag om han fick reda på varför. Har inte kontakten med honom längre fast han försökte kontakta mig ca 4 månader efter allt..

 

Allting fortstatte även in i nian och jag var väl ihop med "nya" enligt andra, och samma bullshit där jag var aldrig ihop med någon utav dem. Jag fick samma shit om och om igen, visst jag skrattar åt det, men vad gör man inte? Man vill väl inte bara ta imot all skit som kastas på en och sjunka allt längre och längre in. Jag vet inte om jag ska skylla mig själv för det, men det känns som det inte är mitt fel att det blev så eftersom inget utav det var sant. Utan det var vad folk trodde då de i antagligen tyckte att vi hade det för bra. Vi var bara vänner med starka band i mellan oss och hade roligt helt enkelt. 

 

Jag trodde att jag skulle få slippa det när jag började på gymnasiet. Men tror ni det? Nej så klart inte.. Visst jag började i klass med enbart killar vilket är 25st. Under den lilla tid som har gått har jag lyckas igen.. Det är samma sak på fritiden då jag umgås med mina vänner som är killar. Vi umgås och har kul, vilket man visst inte får enligt andra antagligen? 

 

Än idag skrattar jag åt det fast det sitter djupt inom mig.. Jag lever är lyckligt liv med världens finaste kille. Vilket jag oxå har fått ta en del skit för, för en viss sak bland mina vänner och andra. 

Men antagligen är det meningen att jag ska få bearbeta allt och känna mig lycklig de gånger det känns okej eller bra.

 

Jag kan avsluta med att jag enbart har haft ett förhållande och det är det jag har nu. Och jag älskar honom grymt mycket. Hur mycket de andra än tycker om det. Så vet jag vad som är rätt för att det känns rätt.

 

Jag älskar bara en och det är min finaste kille som befinner sig allt för långt borta från mig.. men jag älskar honom och saknar honom när vi inte är tillsammans.