Jag en player? - Beskrivning & Kap.1

Jag en Player?

Jag

Hej, här ni mig Wicki. Jag är 15år men känner mig som 16, vet inte varför dock, men vill gärna vara 16 istället för 15, men det beror nog på att jag umgås med äldre. Det har varit många gånger jag har varit nära att säga att jag är 16år. Men det är bara ungefär 6 månader kvar tills jag bli 16.
Jag är inte som alla andra men ibland vågar jag inte visa vem jag är konstigt nog. Det kommer ni märka i denna bok. Jag är glad för det mesta men det händer att jag ä nere också och då kan det hålla på i flera dagar. Men är glad för det mesta, och när jag är övertrött ska vi inte prata om vad jag gör hehe…
Jag bor i ett samhälle där alla känner alla typ och ibland lite för mycket. Det kan sätta sin spår att göra visa saker – jag lovar er! Är grymt sugen på att flytta härifrån denna skithåla om jag får säga det själv. Det finns inte så mycket som får mig att vilja bo här resten av tiden, efter 15år på samma ställe kan det bli lite tråkigt med tiden. Men vi får väl se vad jag gör med saken. Mycket kommer att förklaras här varför jag känner som jag gör.
Jag har alltid drömt om att få flytta till Skåne eller Gotland och bo på en stor gård.

In den här boken kommer ni att följa mitt liv från början av hösten på 2010 fram tills idag. Vad jag för person från början. Vad jag har blivit utsatt för under en så kort tid. Hur personer kan uppfatta fel om personer. Hur det är att leva i ett samhälle där personer har förutfattade meningar om dig. Vad du inte ska göra för att kallas saker som inte är sant. Det kommer finnas mycket grymt och elaka saker att läsa om samtidigt som konstiga och chokande texter att läsa om.

Jag vill bara säga att jag inte är som alla andra, jag går ingen väg som finns, jag går den väg ja själv har skapat och det finns många hinder som jag kommer över.  Jag lever mitt liv på mitt sätt och inte på någons annan. Jag vågar ta risker, stå upp för det jag säger.
Jag är en person du aldrig kommer glömma i första taget.

Kap 1

Nu får det lov att vara nog! Jag står inte ut med det här längre. Det känns som jag ingen vill ha mig, det finns igen som respekterar och vill vara med mig. Efter har blivit lämnad två gånger av nära vänner på kort tid, kan det lilla minsta göra att det känns som alla i imot än. Det är inte så lätt att lita på någon i sådant här fall. Den som litade mig och ville ha mig var väl i självfallet hästen, Det var hon som fick ta mig som jag var och stod ut med det. Hon kunde inte precis råför att jag var ledsen eller arg. Men det viktigaste var nog att hon fanns vid min sida. Visst hon kunde också göra så att jag kände mig mer besviken på mig själv än vad jag redan var. Det var inget hon kunde råför heller hon kände väl inte att jag hade den viljan som jag hade förut. Visst jag ville men det var inte lika lätt som förut. Det räckte med att hon stannade ett antal gånger eller att jag åkte av på en hoppträning, Jag kände mig så dålig, jag kan nog inte igentligen var känslan som fanns. Efter ett antal hoppträningar fick jag nog, jag orkade inte med det här längre, jag brast i hela min själ. Fick prata tränaren och fick några kloka ord som behövdes. Främst att jag kunde, det fanns inte många som kunde göra dem saker jag gjorde med hästen. Hon sa även att jag skulle tänka om och ta kontakt med någon ny, någon kille främst som jag kunde lita på, dem är ju torts allt dem lättaste att prata med.  

Allt som hade sats sig i mitt huvud, for runt och mycket tänkande. Vad skulle jag hitta en kille då som kunde vara min vän? Det är ju inte bara att plocka upp någon på gatan precis. Det kan ju inte vara vem som helst heller. Och hitta någon i denna håla som inte vet vem jag är eller i alla fall inte har några förutfattade meningar om mig är väldigt svårt. Det måste vara någon som är ny inflyttad hit i storts sätt. Fy detta är inte lätt alls. Det finns ju inget som gör det här lättare. Jag får väl helt enkelt vänta och hoppas på att någon dyker upp.

En dag som inte var som alla andra dagar. Det var här det mesta hade sin början, Det var här min framtid fanns. Vet inte hur det kom sig att vi började umgås med dem. Vi hade ju inte i stort sätt någon kontakt med dem i övrigt vi visste knappt vem dem var och dem visste inte vem vi var heller. Dem visste knappt något om oss, äntligen någon som inte har given bild av vem man är, utan skapar sig en egen bild. Varför vi började umgås med dem var nog att min kompis stora syster som gick på gymnasiet kände dem. Ja hur som helst så började vi umgås med dem. Dem gick 9:an och jag och min kompis i 8:an. Det var många som trodde att vi gick 9:an när vi hade umgåtts ett tag, men det var nog inte så konstig heller.
Vi var lagom tjejer och killar, fast i början vad det bara en kille med i gänget. Vi hade jätte roligt tillsammans, vi gjorde massvis med galna saker. Fast vi blev kallade för mycket konstigt och folk tyckte nog allt att vi var lite knäppa. Men vi kunde skratta bort det mesta av allt. Killen i som var med oss blev oftast kallad för Playboy, Fast han var ju inte det alls, inte ens i närheten. Det är här man märker hur samhället ser på folk och fattar egna uppfattningar om folk innan dem tar reda på hur det igentligen ligger till. Men visst kunde man tro att han var det, han umgicks ju torts allt med oss alla tjejer och han hade nyligen flyttat hit.
 Vi kunde då räkna att det var fler 5tycken som folk trodde han hade varit ihop med. Fast vi visste att det var inte så igentligen.

Det är rätt grymt vad folk kan säga om andra och värre blir det när dem inte vet sanningen.

”Var säker på att du talar sanning innan du säger det till någon annan”